Med en sådan lång och prestigefylld karriär bakom sig är det ganska jobbigt att konstatera att nya Bob Mould-plattan är en riktigt trist sak. Mannen bakom Hüsker Dü och Sugar har i stort sett blandat ihop allt från sin karriär; singer/songwriter, electronica, powerpop, punk och vanlig rak tre-ackordsrock till en radiovänlig opersonlig och blek sörja. Visst, jag kommer säkert att ha på den här i bakgrunden när jag målar om taket eller åker hiss, men tror inte att den kommer att spelas mycket annars. Låtarna är för anonyma, musiken för feg och ljudbilden alldeles för snäll och grå. Tråkigt, för jag gillar verkligen Bob Mould.