Jag kan tycka att det ibland blir lite tjatigt när man tycker att artister håller på år efter år och avfärdar dem bara därför. Det är inte ett absolut faktum att kreativitet och idéer sinar med åren, men jag håller med om att det rätt ofta kan bli så.
    Ett sådant praktexempel känns Willy DeVilles nya platta som. För det känns faktiskt lite sorgligt att höra den person som gjorde exempelvis Demasiado Corazõn en gång i tiden, vital, sprittande, nu väsa sig fram genom trötta melodier. I de bästa stunderna här låter Willy som en avdankad Van Morrison, och det är ju inte längre något man direkt går igång på.