Lillsyrran Jackson har hårdbantat, dragit på sig glittriga kläder och äntrat skvalpop-r’n’b-arenan igen, bara för att göra mig besviken. För detta är ytligare och mer meningslös modern musik (producerad av Rodney Jerkins och Jermaine Dupri) än vad jag tål.
    Visst är det också så att när Janets musik blir lika tillrättalagd och utslätad som hennes ansikte så är det svårt att ens underhållas. Hon sjunger om kärlek utan att jag tror på henne, hon fejkar sexighet både fysiskt och artistiskt och jag längtar efter artister av kött och blod. Detta är problematiken Janet (och hennes artistsläktingar också för den delen) utsätter sig för när hon förvandlar sig till en seriefigur. Mänskligheten och hjärtligheten i den artistiska karaktären måste återerövras och det åstadkommer inte Discipline.