Fat Joe släppte sitt ruffiga debutalbum Represent mitt under hiphopens guldår i det tidiga 90-talets New York. Lee Dorseys kusligt tunga trumloop tillsammans med ”You gotta gotta gotta gotta gotta flow Joe” var något som snabbt fastnade som nynningar. Med en fot i såväl Terror Squad (tillsammans med den lika välgödde Big Pun) som D.I.T.C. (med hjältar såsom Lord Finesse, Diamond D och Big L) säkrade Fat Joe snabbt sin plats i östkustscenen.
    Under sina 15 skivverksamma år med åtta albumsläpp har Fat Joe knappast gjort en hemlighet av varthän den personliga utvecklingen pekar mot. Gästerna som ursprungligen bestod av Apache, Kool G Rap och Diamond D har med åren istället alltmer blivit artister som Lil Wayne, Nelly och Jennifer Lopez. Producenter som Buckwild, Marley Marl och Showbiz har också bytts ut mot mer särpräglat nutida förmågor som Cool & Dre, Swizz Beatz och Scott Storch.
    På The Elephant in the Room finns bland annat The Fugitive, You Ain’t Sayin Nothing och Drop som fortsatta bevis och indikatorer på vad jag här ovan försöker hävda – nämligen Fat Joes påtagliga kvalitetsras. Materialet är numera så glätt, så otroligt lättuggat och så snabbt och oberört avskakat. Lyssna på I Won’t Tell eller Get it For Life. Självfallet måste Fat Joe få gå vidare musikaliskt och även han utvecklas bort från 90-talssoundet, men att för den sakens skull göra ballader och Final Countdown-aktig rockpop är att skövla lite väl hårt och mycket av sin egen musikhistoria. Det liknar mest kvarklamring i musikbranschen.
    Textmässigt är Fat Joe däremot ganska välbevarad – och kanske just därför finns det fortfarande några få godbitar kvar på detta album. Cocababy funkar med sitt r’n’b:iga lugn, Preacher On a Sunday Morning duger fint som klassisk rak hiphop och That White är traditionell Fat Joe över ett bra Primo-beat. Texterna handlar 2008 fortfarande mycket om det hårda livet i allmänhet och dess drog- och gangsterstötta kanter i synnerhet. Problemet med Fat Joe är nog kanske att det nu på senare år har blivit mer champagne än 40’s, lite mer blow än joints och lite mer pimpade Hummers än försänkta Impalas.