Greg Dulli har kallat The Gutter Twins för ett “satanic Everly Brothers”, och jag tror att jag kan hålla med. Debutalbumet från Greg Dulli (The Afghan Whigs/The Twilight Singers) och Mark Lanegan (Screaming Trees/Queens Of The Stone Age och en lysande solokarriär) är en kombination av allt de gjort förut omstöpt till något helt nytt.
    Vad som slår en mest dock är hur väl deras röster faktiskt funkar tillsammans. Lanegans djupa, heta stämma med Dullis högre raspiga. Men också vilket jättekliv de tagit som låtskrivare. Visst man kan höra ekon från bådas karriärer, men samtidigt låter det inte likt nåt de gjort förut. All Misery/Flowers är en hypnotisk, malande sång med ett enormt textsjok som Lanegen maler fram som en ung Dylan, medan de österländska rytmerna byggs upp i bakgrunden. Idle Hands är en riktig rockrökare med ylande gitarrer och cellos som hugger fram och tillbaka. Men höjdaren är avslutande Front Street, en vacker och suggestiv ballad som kan vara det råaste och mest öppenhjärtliga som Dulli någonsin sjungit, och med Lanegans mullrande i bakgrunden är den bortom stark.
    Det här kommer att bli så bra live, jag kan knappt vänta. Som det ser ut nu kommer Saturnalia att hamna väldigt högt upp på min årsbästalista.