Är en superkomprimerad slutprodukt ideal? Metallica, Korn och Coldplay har alla skapat mer eller mindre porriga milstolpar för audiofiler att dregla till. Deras styrka ligger i att de har talang nog att fylla plattorna med musik i tungviktsklassen.
    Det stora problemet med överpolerade artister att en stor del av känslan kan gå förlorad i alla filter och trolleritricks. Addera svagt låtmaterial och ekvationen ser inte ljus ut. We Are Scientists nya platta är ett exempel på detta. Brain Thrust Mastery är så märkbart tillrättalagd, komprimerad och radioprofilerad att jag som lyssnare inte kan slappna av. Jag känner mig utsatt för lurendrejeri. Som när man går på gatan och blir påhoppad av såna där hemska marknadsförare; ”Ursäkta, vad lyssnar du på för musik idag? Vet du inte att du blir lyckligare av Brain Thrust Mastery?”.
    Ghouls funkar bra med sin ”bas i källaren möter tickande trummaskins-hihat” och tjutande syntar som kuliss. Likaså Chicklit tillåts vara lite mer egensinnig. Det låter skramligt och som ett band som vågar vara sig själva. I övrigt handlar det mest om ett fiskande efter potentiella radiodängor, och zZzz… zzZzz…