Det finns tre saker som inte stämmer med skivdebuterande Svante Sjöblom. Han är inte svart, inte gammal och inte från USA – men ändå har han en självklar känsla för bluesen, ett tydligt bevis på att blå toner kommer inifrån och inte utifrån.
    Men därmed inte sagt att det inte ligger ett hängivet engagemang och hårt arbete bakom. Sjöblom är ingen ”rookie”, utan har trots sina 20+ redan hittat sin plats i traditionen. Tonerna gror inifrån själen, men vattnas med egna livserfarenheter och inspiration från bluesgubbar som Mississippi John Hurt och Skip James. Gångna tiders gestalter har klätts i nya kläder, utan att varken personlighet eller kärna har äventyrats. Bland låtarna finns både lånat och egenkomponerat material. Jag kan även höra att han röstmässigt tagit ett visst intryck av svenska artister såsom Andi Almqvist, Dogbreath och Baba Blues. Rösten är framträdande grov på ett bra sätt och full av såväl utlevelse som inlevelse, den ger illusion om att tillhöra en äldre man. Ensam countryblues blandas med härligt ”skitig” stökighet, där han har sitt band The Sailors med sig – allt är lika bra. Olyckskorparna hänger över axeln, men hoppets låga brinner klart. Utan kontraster inget liv och ingen riktig blues, så är det bara. Life goes on, keep the blues alive och må Svante Sjöblom leva uti hundrade år!