Adele har gått på samma musikskola i London som bland andra Amy Winehouse och Kate Nash. Det hörs. Vad jag inte förstår är varför de skolar sina elever till att låta precis likadant. Samma soulrasp på stämman som Amy Winehouse, samma korthuggna frasering som Kate Nash och tydlig brittiska. Lägg till det en fruktansvärt tråkig produktion som tagit bort all udd och spänning från musiken, och du har 19-åriga Adeles debutalbum 19 i din hand.
    Det finns stunder på 19 som känns helt glasklara, stunder som känns stora. När Adele gör en hudlös tolkning av Bob Dylans vanligtvis tråkiga Make you feel my love exempelvis, några minuters magi. Men än oftare är i grunden trevliga melodier och sånginsatser mördade av pliktskyldigt wailande och glättighet. Glättighet är soulens värsta fiende, de borde inte ens få nämnas i samma mening. Var är kanterna, var är själen, var är känslorna? Dagens producenter…
    Alla mina negativa invändningar till trots skulle jag vilken dag som helst hellre välja att lyssna på Adele än på Amy Winehouse, eller nästan vem som helst i samma klick av artister. Det finns ändå något eget under all yta.