Jag gillar In Flames. Ständigt genomarbetade plattor med förmåga att låta vitala vid varje nytt släpp. Stadigt är de rotade i den ursprungliga stilen men räds samtidigt inte att prova nya grepp.
    På A sense of purpose, den nionde fullängdaren i ordningen, har göteborgarna styrt skutan något åt ett poppigare håll vilket är allra tydligast i The choosen pessimist som troligen är det mest aparta spåret av samtliga låtar sen starten. Kul att de vågar prova en riktigt lugn låt med ren sång.
    Som vanligt undviker de kubbar och skär och seglar stabilt i hamn även denna gång. Fortfarande dominerar de snabba Iron Maiden-gitarrerna men ljudbilden är luftigare och Fridén growlsjunger med ännu tydligare artikulation än tidigare. Det är ganska lättlyssnat även för gängse ickehårdrockare mycket tack vare enastående klistriga refränger.
    Återigen ett styrkebesked som både tillfredställer gamla fans och besitter potential att locka ännu fler.