Alf var överallt ett tag 2004, med fantastiska singeln Gröna linjen. Skivan Augustibrev kändes platt och livlös efter den fartfyllda uppvärmningen. Uppföljaren Alfs andra kändes om möjligt ännu tristare, som ett bra försök som gått fast sig i sirap. När tredje albumet, Tivoliv, placerades i min hand sneglade jag på det med skepsis, tog ett djupt andetag och matade därefter in skivan i stereon. Lika bra att bita i det sura äpplet. Tvingas inse att inget skulle kunna tävla med Gröna linjen om titeln Bästa Alf-låt Någonsin.
    Vad händer då? Jo, självklart är Tivoliv fantastisk! En mysig schlageralf som med energi och vemod berättar om en stad, ett land, ett liv som känns som en mycket trevlig bekantskap. Med nerverna utanpå kroppen och hjärtat på ärmen lotsar han oss genom ett liv fyllt av glädje och besvikelser, med enkla medel som blir något så stort. Den bräkande skånska sången och de jangliga melodierna trängs inte längre med en massa prestige. Istället är Tivoliv naken, utlämnande och rak, både rörande melodier och texter, och när detta mixas med subtil humor blir det perfekt.
    Att nämna någon enda låt som tar upp kampen om Bästa Alf-låt Någonsin är omöjligt. Titelspåret är en sötsur schlager om att vara klädd som ett brunt kuvert, I städerna och byarna är en poppärla med illa dolda stråk av vemod och Bakom Fridhemsplan är kanske den bästa Stockholmsskildringen, för att inte säga samhällsskildringen, på mycket länge. Men vad vet väl ett lantisbarn som jag... Jo. Jag vet att Alf har gjort sitt bästa album hittills. Det är vår!