En svensk författare (jag minns inte vem) uttryckte sig en gång i stil med att “livet handlar inte om att uppnå största möjliga lycka, utan att uppnå minsta möjliga olycka”. Riktigt så pessimistiska tycker jag faktiskt inte att Tindersticks är, men orden poppade ändå fram ur minnet under ackompanjemang av The hungry saw. Att sedan skivomslaget illustrerar en såg som halvvägs triumferat med att klyva ett hjärta i två bitar stödjer dock inte min tes.
    Englands kanske mest otypiska band går fortfarande sin egen väg. Lyriken är målande och poetisk, fioler och orglar gråter floder av vackra melodier och Stuart Staples låga vibrato har en otrolig närvaro.
Albumkänslan är total. The hungry saw uppenbarar sig framför mig likt en gigantisk monolit, en pinsam påminnelse om att jag hittills inte insett storheten i detta unika band.