Gol blimey! The Raconteurs gör en överrumplande encore utan förvarning. Inte helt oävet. För oavsett min lilla kluvenhet inför alliansen Brendan Benson/Jack White kan man inte förneka att The Raconteurs startat sin egen skola byggd på säregna rockhistorielektioner. Om det så handlar om bluesig Rolling Stones-ballad (Pull this blanket off), deltablues (Top yourself) eller Led Zeppelin era III möter John Wesley Harding (Carolina drama).
    Sedan vi hörde debuten Broken boy soldiers 2006 har The Raconteurs lagrat sitt sound i en ektunna. Och det som forsar ut är en raffinerad produkt mogen att skördas av finsmakare. Där Broken boy soldiers lät som ett gäng grabbar som inte höll vad snacket lovade är Consolers of the lonely triumfen de ville att debuten skulle vara.
Benson och White står bakom alla spår (förutom en överflödig cover på Terry Reids Rich kid blues). Man hör tydligt vem som kommit med originalidén till låten. Är det en White? Är det en Benson? Oftast är det White som drar det längsta strået med sin känsla för blues, folk och skitiga gitarrer.
    Hans nyfunna fetish för ”exotiska” instrument återfinns, liksom på de senare White Stripes-plattorna, även här. Saker som vibraslapp, trumpetfanfarer, klinkande pianon och hillbilly-fioler kan svischa förbi när man minst anar det. Det är fullproppat med detaljer, men utan att skeppet får slagsida.
    Bensons lott i livet är uppenbarligen att skriva tråkiga poplåtar enligt skolboken. Man hör genast om han varit framme och petat in en stämma (synten i Attention) eller en harmoniskt ”korrekt” vers (Many shades of black). Men faktum är att Benson har öra för helhet och sound. Så. Låt oss konkludera; White och Benson verkar ha växt ihop som låtskrivarpar och kompletterar varandra bättre och bättre. Det är jätteklivet Consolers of the lonely ett ypperligt bevis på.