För sju år sedan var hon totalt uträknad och det var nog få som trodde att hon någonsin skulle resa sig igen. Filmen och skivan Glitter sänkte Mariah Carey som en sten. Med all rätt.
    Men 2005 års comeback The emancipation of Mimi fick henne på fötter igen. Och det rejält. Skivan fick inte mindre än fem utmärkelser av Billboard och rakade dessutom hem tre Grammy Awards – bland annat för bästa r’n’b-album. Så när det blivit dags att följa upp den succén väljer Mariah Carey att knyta an redan i titeln. För den som trodde att E=MC2 i det här sammanhanget är en formel som Albert Einstein rafsat ner på papper, har fel. Titeln lär istället betyda ”frigörelse tar Mariah Carey till en andra nivå”. Gott så, en diva har väl rätt att skriva om fysikens lagar?
    Frigörelsen handlar givetvis om Mariah Careys omskrivna förhållande med Sony-bossen Tommy Mottola. Tio år efter skilsmässan är det fortfarande stoff som får igång henne ordentligt. I låten Side effects sjunger hon över ett rudimentärt Scott Storch-beat ut om hur det var att lämna sin dominanta make. En av skivans självklara höjdpunkter.
    Med första singeln Touch my body landade Mariah Carey sin 18:e förstaplats på USA-listan. Därmed gick hon om Elvis och har nu bara Beatles rekord på 20 USA-ettor att tävla mot. Imponerande, även om Touch my body, precis som andra singeln Bye bye inte är några av skivans starkare spår. Snälla ballader som är snyggt producerade, men som är alldeles för utplattade och radiovänliga – misstänkt tillrättalagda för att nå höga positioner på listor. Detsamma gäller tyvärr för fler låtar på E=MC2.
    Bättre är det när fokus ligger på hiphop- eller dansbeats som i Swizz Beatz-producerade O.O.C. och Damian Marley-samarbetet Cruise control. Men allra bäst är inledande låten Migrate, där en sorgfri Mariah Carey sjunger om resorna mellan fester och efterfester. Tillsammans med Timbaland-skyddslingen Nate ”Danja” Hills får hon här till riktigt bra sväng. T-Pains rap och Mariahs sång kantas till av hårt autotune-användande över en sugande basgång. Visst låter det mycket Timbaland, men det gör inget. Migrate glittrar som en snabbt snurrande discokula. Hade hela skivan låtit som denna starka inledning hade fem G:n varit självskrivna. Nu når skivan istället precis upp till fyra. Inte så illa av någon som knappt klarade en etta för sju år sedan.