När ett band tar namnet Fuck Buttons är det kanske inte överraskande att deras skiva spänner över flera genregränser. Är det metal eller electronica? Postrock? Skit samma – det rockar fett, på ett närmast meditativt sätt.
    Skivan börjar skirt med vackert klockspel, men snart smyger sig feedbacken från en elgitarr in. Avgrundsvrål från helvetet kompletterar fint låttitlar som Sweet love for planet Earth.
    Det går inte att urskilja vad vokalisten säger/skriker/sjunger eftersom allt är sönderprocessat till oigenkännlighet, men han verkar arg.
    Fuck Buttons magi ligger i mötet mellan det hårda och det mjuka, mellan feedbackens taggtråd och orgelns varma duntäcke. Jag får försöka fixa tid att ta mig till Stockholm i juni för att se Fuck Buttons live på Accelerator. Massivt oljud funkar oftast ännu bättre när det slår emot en från en scen.