Portishead släpper nytt material vilket inte hänt på över ett decennium, kors i taket, men tyvärr inget nytt under solen. Skivan känns gammal och låter ungefär som Portishead gjorde för tio år sedan – tyvärr! Det känns som om de haft all potential till att skapa något nytt och spännande, samt en trogen publikskara som skulle kunna se till att få skivan hajpad…
    Det jag tycker skivan faller på är Beth Gibbons sång därför att hennes mycket karaktäristiska sångstil känns uttjatad. Det instrumentala är tung och bitvis riktigt behaglig lyssning med spännande ljudbilder, alla skapade av ”riktiga” instrument, men något mer behövs för att jag ska bli intresserad av Portishead idag. Det är möjligt att för någon som aldrig hört det stilbildandet, brittiska triphopbandet tidigare tycker att Thirds alster är intressanta, men för alla som hört Dummy, det självbetitlade albumet eller för all del liveplattan PNYC, så är detta ganska trist. Spår som We carry on eller singeln Machine gun är aningen intressanta, men de tre första spåren på Third låter som tagna från någon av de tidigare plattorna.