Att vakna på morgonen och långsamt låta sig föras in i en ny dag. Att sedan sitta med hunden i trädgården och ha sådär lagom tråkig. Se hur färgen flagnar från husväggen och betrakta en hare som kommit in på tomten. Ungefär så går texten i låten Brother Rabbit vilken sammanfattar Radar Bros rätt bra.
    I tolv år har Los Angeles-bandet gjort tillbakalutad och lättjefull lo-fi, släpig, varm och organisk musik som bygger på försiktigt ekande gitarrer och en ypperlig känsla för melodier. En solig Kalifornien-popkänsla blandad med sparsmakad americana som nästan aldrig blir tråkig.
    På gruppens femte album har det dock hänt lite saker. Genom en extra gitarr i Jeff Palmer har ljudbilden blivit mer elektrisk och anslaget något nervigare och vassare. Men allting är relativt. För naturligtvis fortsätter Radar Bros på sin inslagna sävliga väg och lyckas samtidigt leverera ett av sina bästa album. Minst lika starkt som det snart tio år gamla The singing hatchet. Inte illa.