1997 var jag ganska övertygad om att A deeper kind of slumber var världshistoriens bästa skiva. Även om mycket annat aspirerar på den åtråvärda tronen har Tiamat en egen plats och det är få skivor som jag lyssnat ens i närheten av så mycket. Resterande material har inte alls haft samma effekt. Visst gick det inte att låta bli att köpa mini-CD:n Gaia 1994 men det tillskriver jag Pink Floyd-covern, och när jag häromåret sprang på Prey från 2003 för en tia slank den med till kassan fast jag kan inte riktigt säga att jag lyssnat på den.
    Efter Prey har det varit tyst på albumfronten precis som de sjunger i nya verkets rätt ostiga inledning The temple of the crescent moon: ”It’s been a long time but we are here again/it’s been five long years…”.
    Efter den haltande öppnaren är det rakt spår mot full poäng enligt min bedömning. Johan Edlund sjunger bedårande bra, mörka stämningsfulla Pink Floyd-harmonier vävs in den angenäma mörkermetallen på liknande fascinerande sätt som 1997 och fast att jag inte kan ses som någon stor kännare av hela Tiamats 17-åriga förflutna är jag övertygad om att Amanethes är bland det bästa de gjort. De sex avslutande låtarna är samtliga riktiga rysare och då har det också varit väldigt bra fram dit.
    Årets bästa platta så här långt.