Om den borgerlige debattören Erik Zsiga skrivit sin bok Popvänstern, en på många sätt underhållande attack på svenska kändisar med slentrianmässiga vänsteråsikter, idag så hade gissningsvis Vapnet fått sig en rejäl släng av sleven. På nya albumet Döda fallet ryms nämligen allt det som fick Zsiga att i sitt undermåliga magnum opus se spöken: luddiga politiska ambitioner och bruket av ordet ”borgaras”.
    Men 2008 finns det inte längre någon slentrianmässighet att i en poptext prata om högt skattetryck, isblå borgerlighet och privatiseringar. Vid sidan av Florence Valentins urskiljningslösa socialbidragssoul är Vapnet, detta bedårande popprojekt från Jämtland, det närmsta vi idag kommer något som kan kallas både pop och vänster.
    Och någonstans är det ju väldigt sympatiskt, att någon orkar hålla på värderingar i denna tid av rädsla för allvar och ställningstaganden. Men Vapnets styrka är inte förmågan att reta Timbro-högern. Det är textförfattaren och kreative motorn Martin Abrahamssons knivskarpa och avslöjande blick på förhållanden och hur vi beter oss mot varandra som lyfter bandet över mediokra konkurrenter.
    Nya skivan Döda fallet är på många sätt en musiksatt kvartslivskris. Musiken låter lika vek och frasig som tidigare – trots att bandet för första gången spelat in i riktig studio – och textmässigt backar Abrahamsson inte för att säga hur jävligt det är att vara 80-talist. Från öppningsspåret Stockholm, sett snett uppifrån till Det rör inte hjärtat presenterar Vapnet det öronbedövande ljudet av ensamhet och meningslöshet i ett studentrum.