Det finns mycket att säga om brittiska indierävarna The Charlatans. Det mesta är inte särskilt smickrande. Men man måste ge dem ett erkännande: de är konsekventa. Inte för att de håller konsekvent hög kvalitet. Tvärtom. Från albumdebuten 1990 har de aldrig lyckats åstadkomma mer än två-tre hyfsade låtar per skiva – och inte en enda i nivå med indieklassikern The only one I know.
    Tionde albumet You cross my path är inget undantag. Orgelmättade Oh! vanity har ett skönt driv, ja, nästan sväng bitvis, baktunga eposet My name is despair borde kunna bli en konsertfavorit, medan This is the end stoltserar med albumets enda minnesvärda refräng. I övrigt fortsätter bandet att på autopilot mata ut låt efter låt av stelopererad radiorock. Längst fram står Tim Burgess och mumlar vidare bakom sina solglasögon utan en tanke på hur bra de skulle kunna vara – om de bara kunde göra ett helt album med höjdpunkter som de de nu så tanklöst sprider över det ena mediokra albumet efter det andra.
Dan A