På 37 år har bröderna Russell och Ron Mael med sitt Sparks gett ut inte mindre än 21 studioalbum. Inte alls illa. Det fanns en tid då jag levde nära deras fantastiska skiva Kimono my love med låtar som This town ain’t big enough for the both of us och Here in heaven. Teatral popmusik när den var som allra bäst, eller hur Ola Salo?
    Det som fascinerar mest med Sparks nya skiva är att de verkar ha kvar samma lekfullhet som för 37 år sedan. Det kan man inte säga om andra dinosaurier i den här branschen. Låtmässigt så är väl inte det här det bästa de gjort men visst finns det några spår som lyfter sig ur mängden som (She got me) Pregnant, Lighten up Morrissey och I’ve never been high. Har svårt att se att det inte ska komma en skiva nummer 22 också. Kanske redan nästa år.