Upp ur mörkrets källa stiger Daniel Norgren, likt en av Ingmar Bergmans värsta demoner. Inledningen till livet ovan ytan blir Who’s knocking – en rå, själsligt utrensande punkblues i stil med Bob Log III eller Deltahead.
    Hela skivan, som för övrigt är hans andra, känns som en stark kamp mot onda makter. Gospeltonen finns med som en vakande ängel, över svarta nätters tyngd. Speciellt gåshudsframkallande Let me go tar ordentligt på djupet. De grova rötterna är förankrade långt ner i jorden, som i symbios med varandras ursprung. Allt matnyttigt serveras på en skivtallrik, själva CD-skivan är nämligen utformad som just en mattallrik.
    Norgren har mycket av den riktigt tidiga bluesen, balladtraditionen och countryn under huden. Han lyckas få nya låtar att låta riktigt gamla på ett positivt sätt, vilket är en svår konst. Röstmässigt känns inte Tom Waits långt borta och ibland blir jag nästan lurad att tro att det är Andi Almqvists svartmålade stämma jag hör. Äkta, innerligt och härligt mycket skräp i maskineriet blir ledorden. Med lite mer eget experimenterande tror jag att Norgren kan klara att stå riktigt stadigt, med ena foten i det gamla och andra i det nya.