John Hiatt har gjort ett antal riktigt stora låtar och album genom åren, med sin hemgjorda variant av blues och Costello-pop. De gånger John Hiatt blivit lite tradig och långrandig har han oftast rört sig mot dylansk folkblues utan att profilera sig med något som gör det intressant ens i genren, något som han verkade kunna göra utan problem tidigare.
    Tyvärr har de senaste livstecknen Hiatt lämnat varit mer och mer grundmurat rotade, nästan cementerade, i det senare; allt trögare att lyfta, allt trögare att ta sig upp från de allt mer inkörda fårorna. Det är inte mycket som får en att lyfta på ögonbrynen här på Same old man heller. Visst är det habilt, visst är hans karaktäristiska röst ständigt närvarande och bara den en kvalitetsfaktor, visst är det i sig ett styrkebesked att inget faller ur ramen och allt tuffar på enligt tidtabell. Att han fortsätter på den trygga linjen som visserligen också producerat stora ögonblick. Men John Hiatt har varit så mycket mer, John Hiatt är så mycket mer genom tid. Och precis som med Van Morrison väntar man på att det där extra som både Hiatt och Van the Man kunde gödsla med i forna dagar ska om inte forsa över en, men i alla fall krydda de småputtriga senaste alstren. Men det händer tyvärr aldrig här. Och förtröstansfullt naivt fortsätter jag vänta.