Jag har bara besökt änglarnas stad en gång, och då fick jag faktiskt inte något vidare intryck av den. Platt, rökig och glödande het flöt den självbelåtet ut över San Fernando-dalen som ett avgasgrått, förvuxet luftslott luften gått ur. Tyckte jag då.
    Men Los Angeles är en sjukt stor stad, sjukt stor, och det är så klart ingen plats man känner och förstår efter endast ett kortare besök. Och nu när Flying Lotus döper sitt andra album efter hemstaden, blir jag sugen att åka dit igen. För det var ju så här jag trodde och ville att det skulle vara: en punkt där allt förenas och händer på en och samma gång.
    Med enkla medel och små, små variationer porträtterar nämligen Los Angeles miljonstadens alla nyanser och kontraster. Här smälts jazz samman med G-funk med psykedelisk rock med surfpop, Mingus med Dr. Dre med Brian Wilson, Venice Beach med Compton, strålande solljus med de mest intensivt mörkblå skuggorna.
    Resultatet är eklektisk, elektronisk, instrumental hiphop i toppklass. Sådan har visserligen gjorts på liknande vis förut, men jag kan faktiskt inte minnas när den gjordes så här snyggt och svängigt senast. Flying Lotus framstår därför alltmer som den givna länken mellan analoga Madlib och digitala Prefuse 73. Och hans alster Los Angeles, det framstår som det mest självklart skinande och progressiva i genren på länge.