Mayday Parade personifierar det jag kommit att hata mest hos amerikansk populärmusik. Här har ni ett band som kombinerar ett ultrakommersiellt popsound med ”farliga” gitarrer och en påklistrad rockstjärneimage. För att verkligen vara säkra på att man ska fånga målgruppen, som troligtvis är tjejer i yngre tonåren, så har man dessutom slängt in ett par sliskiga pianoballader. Som ett amerikanskt svar på finska The Rasmus så försöker man övertyga oss konsumenter om hur coola och rockiga man faktiskt är. Men vad hjälper det när melodierna som bäst är i klass med b-sidorna på Blink 182:s singlar och sångaren låter som om han värvats från nåt gammalt pojkband. Jag brukar dock alltid försöka hitta nåt positivt att säga om alla artister jag recenserar, men i det här fallet blir det svårt. Eller i och för sig, skivomslaget är faktiskt ganska snyggt…