Musikmässigt låter Kristian Anttila som han har gjort ett tag nu. Han har hittat sitt uttryck, men fastnar för den sakens skull inte i gamla hjulspår, utan lyfter fram olika nyanser i varje låt. Lugna, vaggande låtar varvas med uppviglande popmelodier som manar till dans. Gitarrslingor som etsar sig fast i medvetandet, taktfast trummande och syntar som tillåts ta plats. Det viktigaste instrumentet av dem alla är Anttilas säregna röst, den som blivit något av ett signum. Den som tillför det lilla extra och passar så väl ihop med melodierna. Jag tycker så mycket om den, trots alla teatraliska manér.
    Mina invändningar rör snarast det textmässiga. Kristian Anttila har alltid skrivit mer eller mindre patetiska texter. Det är samma skrupelfria självutlämnande som hos Lasse Lindh, och klyschorna har tagits emot med öppna armar. Jag gillar sån patetik, sån som gränsar till tonårsångest och pubertala poesiförsök. I fallet Anttila har det dock på senare år märkts en oroväckande tendens. Provokationerna har fått ta allt större plats, och på Lille Napoleon blir det tydligare än någonsin; ingenting är heligt. Jag är för yttrandefrihet, men det känns som att det är mycket bara för att det ska sticka i öronen på folk. Gnälliga recensenter som jag till exempel. Jag saknar den tid när texterna mest var pretentiösa och bara lite, lite över gränsen.
    Helt otippat känns 20 minuter långa mastodontspåret Oceaner som den största behållningen från det här albumet. Hypnotiskt och smått påträngande, men så sjukt bra.