Efter många utflykter och samarbeten inom vitt skilda genrer så har Elvis Costello äntligen hittat tillbaka till den new wave-musik som en gång i tiden gjorde honom till ett av de stora popgenierna. Momofuku är inspelad på endast en vecka och så här spontant och inspirerat har det inte låtit om Elvis de senaste 20 åren.
    Det känns som ett riktigt lyckat försök att söka sig tillbaka till rötterna och det märks att han och bandet haft kul i studion. Mannen som för bara ett halvår sen pratade om att dra sig tillbaka från musikbranschen skulle bara göra några sångpålägg på Jenny Lewis kommande skiva, men fick inspiration och helt plötsligt stod han där med en färdig platta.
    Visserligen så finns här ingen ny brottarhit á la Watching the detectives, men istället har han kommit upp med en jämnbra platta utan några bottennapp. Själv hade jag gärna sett att hela plattan fortsatt i samma uppkäftiga tempo som inledande No hiding place, men jag får väl helt enkelt acceptera att den gode Costellos musik numera har mer gemensamt med Sir Paul McCartneys gubbpop än sitt eget från början ganska punkinfluerade sound.
    Det känns dock som om han åldrats med värdighet och att det trots allt finns en hel del pop kvar i hans sinne. All heder åt hans experimentlusta och kulturella gärningar de senaste åren, men får jag välja så är det i de här omgivningarna Elvis Costello gör sig allra bäst. En lika överraskande som övertygande comeback på popscenen av en av de senaste 30 årens elegantaste låtskrivare.