Duon Ratatats låtrecept är lika enkelt som det är effektivt och välsmakande. Det består av en del melodiska, utsmetade pudelrocksriff, och en del trummaskinskomp trampandes i hiphoptakt. Tjoff, tjoff. Klart. Vill man ha ett helt album, bakar man ytterligare tio. Vill man sedan ha ett till, gör man bara om hela proceduren från början, samt kryddar lite till. Tjoff, tjoff.
    Det borde kanske inte fungera, men det gör det. Ratatats självbetitlade debut var grym, och uppföljaren Classics, som ju bara var lite mer av allt, bevisade att konceptet höll, att de enklaste idéerna ibland också är de bästa. Men det finns såklart en gräns för hur länge man kan leva på en och samma sak innan man tröttnar. Lyckligtvis verkar Ratatat vara medvetna om det, och på LP3 gör de sålunda sitt bästa för att förändra sitt väl beprövade recept – kryddar lite annorlunda, utforskar lite nya stämningar och smaker.
    Först och främst är albumet inte riktigt lika väl lämpat som tilltugg till förfesten som föregångarna. Tempot är aningen lugnare, stämningen aningen mer lågmäld och tankfull, samtidigt som musiken ändå är lika varm och melodisk som vanligt. Varken gitarren eller trummaskinen är heller lika framträdande, medan däremot syntar och akustiska instrument tillåts ta mer plats. Dessutom blandas hiphoptakterna denna gång ut med några nypor reggaegung och housedunk. Resultatet är Ratatats hittills mest omfångsrika album – subtilare i smakerna, men samtidigt mer varierande och mångsidigt.
    Det här låter kanske konstigt, men ibland när jag lyssnar på LP3, tänker jag faktiskt på svenska, numera saligt insomnade Sagor & Swing – en annan duo med ett mycket enkelt, mycket effektivt och välsmakande recept. Även Sagor & Swing förändrade för varje album detta så mycket som uppsättningen tillät, och när det inte gick längre, slutade man med flaggan i topp, långt innan någon hunnit tröttna.
    Och jag känner på mig att Ratatat inom en överskådlig framtid kommer att göra sorti på ett liknande vis, för, som sagt, duon verkar vara så väl medveten om att det finns en gräns för hur länge man kan leva på en och samma sak innan man tröttnar. Och om det visar sig att just LP3 är denna sorti, är det en alldeles utmärkt sådan.