Londonbandet Stereolab är tillbaka med en ny skiva, och en hel värld av tjocka glasögonbågar jublar. Chemical chords är till bredden fylld av det som bandet sedan starten 1990 har förknippats med – söta melodier, tjocka gitarrmattor, blippande synthljud och småknasiga infall. Den charmiga oberäkneligheten har blivit en så pass cementerad del av bandets ljudbild att man, paradoxalt nog, vet vad man kommer att få höra redan innan man sätter på skivan.
    Det behöver inte vara negativt, och speciellt inte i Stereolabs fall. Men här känns det tyvärr som att de tidigare ofta fantastiska popmelodierna fått stryka på foten för att ge plats åt ytterligare några schizofrena infall. Det är inte mycket som sticker ut, det känns som att ha förväntat sig Joy Division men fått The Bravery. Stereolab har följt sin egenhändigt skapade mall till punkt och pricka, men hjärtat glömdes någonstans på vägen.