22 stories är Paul Wellers nionde soloalbum. När man lyssnat igenom det första gången dyker tre frågor upp: Varför spelar man in en skiva med 21 låtar? Varför är en av dessa låtar ett spoken word-spår? Varför är ytterligare en av låtarna ett samarbete med en Oasis-kretin?
    Frågorna får aldrig några svar under de efterföljande lyssningarna och man får vara nöjd ändå. För 22 stories är, faktiskt, bättre än väldigt mycket som Paul Weller gjort sedan den tretton år gamla Stanley Road. Trots den inte så lite manierade testa-gränser-attityden (Weller nosar på allt från jazz och krautrock till electronica och Bowie-glam!) så finns det en hel del låtar som faktiskt är mer än bara bra. Empty ring kan faktiskt vara det allra finaste han gjort sedan The Style Councils Long hot summer.
    Men en rejäl gallring bland låtmaterialet hade Paul Weller mått bra av. För det måste väl finnas ett mellanläge mellan dötrista bluesfolkplattor och 21-spårsskivor?