46-årige tvåbarnspappan Bobby Gillespies gäng har med hjälp av producenterna Björn Yttling och Paul Epworth snickrat ihop en spretig albumbagatell som som vanligt blandar drogsnack med diverse populärmusikaliska referenser. Att Beautiful future inte är bandets största stund, ens på 2000-talet, är ingen nyhet, men Bobbys liv bestående av ömsom rockenrollutsvävningar och småborgerligt leverne pressas ändå ner till något som då och då glimtar till. Även om det finns spår som är så söta (The glory of love) eller korkade (Zombie man) att man omedelbart spolar förbi dem.
    Men singeln Can’t go back är det fart i. Manis bas pumpar rejält och Bobby känns här mer rock än pop, vilket så klart är att föredra. Och vackra Beautiful summer får mig att rysa, speciellt den härliga gitarrslingan i refrängen som perfekt kompletterar trummornas monotoni och faktiskt får Bobbys sång att lyfta ett par nivåer – bländande i all sin minimalism. CSS-sköningen Lovefoxxx tar dessutom med sig Bobby till oanade höjder i I love to hurt (you love to be hurt) som växer sig kraftfull och knepig. Och visst vore det konstigt att inte nämna spröda Fleetwood Mac-covern Over and over där gamlingen Linda Thompson gästar.
    Sammantaget för få kvalitetsspår och alldeles för spretigt och oengagerat. Det låter inte som de gått in för arbetet som de borde. Kanske blev de för tagna av att vara i Abbas Atlantissudio och spela in?