Som vanligt är det svårt att bortse från Nasir Jones storhet när han släpper ny platta. Han får ett gäng halvkända producenter (inte alla på A-listan i alla fall, vilket bara känns skönt) att leverera kulisser att måla sin mörknande vision av USA på. Med stor pregnans mässar han nödvändiga betraktelser från ett land i förfall, moraliskt och kulturellt framförallt. Att ta Nas på allvar är att vara människa fullt ut. Att ta ansvar och inte blunda för att utvecklingen kanske inte ens går framåt.
    Men han är så klart svängig också. Och kaxig. Plattan är ingen tradig föreläsning. Bland de få artistbesöken vid micken njuter jag mest av Busta på bisarra kärlekslåten Fried chicken och The Game på gangstaspåret Make the world go round.
    Även om denna obetitlade platta inte är Nas starkaste levererar han alltid kvalitet i både tanke och sväng. Och vid micken är han fortfarande grymt tajt. Om någon nu tvivlat…