Nights out måste vara en referenstokig musiknörds våta dröm, för albumet låter ju som precis allt och ingenting annat på en och samma gång.
    Det låter lite som LCD Soundsystem. Och Daft Punk. Fast ändå inte.
    Det här är Joseph Mounts andra album som Metronomy. Det var ju inte särskilt många som orkade bry sig om den instrumentala debuten Pip paine, men sedan dess har det hänt en hel del – soloprojektet har blivit en trio, den styltiga konstrocken har utvecklats till något betydligt svängigare, poppigare, och Metronomy har på sistone fått en hel del uppmärksamhet på grund av de grundligt genomarbetade remixer de gjort åt bjässar som Klaxons, Gorillaz och Franz Ferdinand, samt genom att turnera tillsammans med exempelvis Cansei de Ser Sexy – och allt detta talar väl också för att betydligt fler människor kommer orka bry sig om Nights out.
    Albumet innehåller för övrigt spår av i stort sett samtliga ovan nämnda artister. Och av Devo. Och Talking Heads. Och Phoenix. Fast ändå inte.
    Mounts verkar helt enkelt vara jäkligt revanschsugen, och det är faktiskt mycket möjligt att han tack vare Nights out får som han vill. Det är ett spralligt, trallvänligt och dansant album. Det uppvisar tillräckligt många influenser för att tilltala i stort sett vem som helst, men låter samtidigt tillräckligt speciellt för att tydligt sticka ut ur mängden. Det är inte bra hela tiden, men det är på sätt och vis också en del av dess charm.
    Det för tankarna till Hot Chip. Och New Order. Pet Shop Boys. Yacht. Fischerspooner. Max Tundra. David Bowie? Fast ändå inte.