Med fötterna stadigt i det tidiga 70-talets allra bästa hårdrock står Graveyard stadigt. Vi pratar om skägg, tunga riff och titlar som Evil ways och Satans finest. Graveyard fixar allt detta på bästa sätt. Det vill säga de har bra låtar, de rockar passionerat och känns retrofräscha på ett upplyftande sätt. Speciellt gillar jag Joakim Nilssons sång som lyfter låtarna och är helt perfekt i sammanhanget. Psykedelian finns hos Graveyard och det räddar dem från att bli enformiga i vissa stunder. Ett stort plus för det snygga omslaget och att antalet låtar inte överstiger tio. Det blir mer härligt dammig LP-känsla då.