Om Sverige var England hade Esther kunnat vara de nya Kooks; fem beskedliga (fast såklart ändå absolut inte) unga rufsiga gossar med frenetisk teenenergi och en svåremotståndlig sångare. Och en känsla för vad som får en att vilja dansa, vara sexton, ha för tajta byxor och hångla i tält. Till en viss gräns.
    Nästan vilket av spåren som helst från denna debut hade kunnat få P3-kidsen att dansa sönder sina Converse, festivalbesökare att ramla i leran och unga flickor att tindra, men saken är bara den att som helhet blir det hela ganska, okej väldigt, tröttsamt. En timme av ölberusad boys will be boys-orgie är mer än vad man klarar av innan det hela avfärdas som ett rart men lättglömt försök till att få utlopp för sexuell frustration. Jag är mest bara glad över att deras pressrelease på felstavad engelska är på sånt där dyrt, brunt, fibrigt papper. Jag sparade baksidan till nästa Mors Dag. Tack Esther.