Efter att på några album med stor konstnärlig framgång ha hängivit sig åt bluegrass så sadlar Dolly om och släpper ett album bestående av den blandning av country och pop som hon en gång i tiden gjorde sig ett namn med. Förutom nio nyskrivna låtar signerade Parton själv så återfinns här även tre tolkningar av andras låtar. Allra bäst blir resultatet i Fine Young Cannibals gamla Drives me crazy, som hottats upp med ett bluegrassarrangemang. Inledande originallåten och förstasingeln Better get to livin’ svänger också riktigt skönt och skulle lika gärna kunna vara signerad Faith Hill eller Shania Twain. Texterna är oftast klockrena betraktelser av Dolly själv och hennes karriär. Här finns en självinsikt, humor och ironi som man skulle ha velat att fler artister innehaft. Personligen hade jag kanske önskat att albumet innehållit lite mer fartiga låtar eftersom balladerna ibland tenderar att bli sega, men texterna väger ofta upp när melodierna haltar. Måhända är kanske inte Backwoods Barbie mer än en parentes i en sagolikt framgångsrik karriär, men den visar samtidigt att Dolly Parton har kvar förmågan att skriva radiovänliga hits. Ett givet köp för fansen och en skiva som växer efter några lyssningar. Konstigt bara att det skulle dröja närmare ett halvår efter att plattan släppts i USA innan den slutligen får Sverigerelease.