Jag får obehagligt tydliga Madonna-vibbar av att lyssna på Lady GaGa. Det är något över det där medvetet provokativa och mixen av girl power och oskyldig skolflicka som klingar lite falskt. Discolåtarna radas till en början upp, och det är något otäckt kallt över hela projektet. Dels över låtarna, men även över rösten. Tänk Debbie Harry så kommer ni rätt nära.
    Men sen. Sen händer något. Again again är plötsligt en liten halvsoulig poplåt som är riktigt tilltalande. Rösten går från att vara en bedagad 80-talssångerskas till att påminna mer om Taylor Hanson när han var i målbrottet, vilket passar helt fantastiskt bra till låten. Den här låten hade passat bättre in på första Hansonalbumet. Här bryter den mönstret lite, men den är det absolut bästa på hela skivan.
    Överlag känns The fame ganska onödig. Det är mer givande att lyssna på Madonna, Blondie och Hanson, samtidigt från tre olika ljudkällor om det skulle kännas bättre än var för sig. Men det här känns så gjort. Det känns så himla ospännande, och faktiskt lite som ett hastverk.