Engelska kvartetten Friendly Fires levererar på debuten den mest dansanta popmusiken jag hört på länge. Genom att blanda gammal hederlig britpop med influenser från Pet Shop Boys och Prince så har man skapat något som väl närmast skulle kunna beskrivas som indiedisco.
    Inledande Jump in the pool känns som en blixtsnabb uppercut i mellangärdet, lite som Coldplay fast med sväng, och innan jag hunnit värja mig så har bandet fått mig helt i sitt våld. I ena stunden så bjuds det funk, sen kommer helt plötsligt ett maffigt gitarriff och så med ens så jammar man loss i nåt som lika gärna skulle kunna vara signerat Spandau Ballet omkring 1983.
    Den stora behållningen på Friendly Fires är att man aldrig riktigt kan vara säker på vad som ska hända härnäst, starka popmelodier varvas med oväntade musikaliska infall och det fascinerar mig att jag under en och samma låt hinner associera till så många olika akter. Ett stort plus också till Ed MacFarlane vars episka popröst firar triumfer i den ena popdängan efter den andra.
    Det här albumet lär ju knappast kunna slåss med de musikaliska neanderthalarna på toppen av de svenska topplistorna, men för dig som tycker om när musik är lekfull och utmanande så är Friendly Fires ett gjutet val.