Jag är helt tagen på sängen. Ärligt talat har jag missat norska Stonegard. Det är för late-adopters som mig (och för länderna utanför Skandinavien) som bandet därför ger ut samma, något uppfräschade, album som de gav ut för två år sedan.
    Stonegard spelar tung, thrashig – och fram­förallt egensinnig – metal där de vågar ta ut svängar och kontraster både i låtuppbyggnad och sång. Det sistnämnda sköts av Torgrim Torve, och det är bland det bästa jag hört på länge när det kommer till klassisk metalstil, á la till exempel Hetfield, men mer avslappnat.
    På From dusk till doom hittar jag inte en enda låt som är ens halvkass. Jag finner däremot låtar som växer på lyssnaren, för om inledande spåren From dusk till doom, The last good page och Morpheon hugger tag direkt, så tar det längre tid att bli biten av S&C och Blade. Ganska typiskt för bra musik.
    Jag tänker inte klaga på nåt. Mest grämer jag mig över att ha levt oupplyst i hela två mörka år. Dumma skivbolag som inte promotar bättre.