Det har nu gått drygt sex år sedan Mike Skinner stövlade in i strålkastarljuset som The Streets. Debuten Original pirate material blev ett av det årets mest omtalade album, och de ärliga berättelserna – om nära och kära, om att i väntan på helgen få de grå dagarna att gå, om att slöa i soffan, röka jazztobak, spela tevespel och räkna minuterna tills pillertimmen infaller – de fick inte endast en hel generation britter att skrocka igenkännande, utan nådde också långt, långt utanför landets gränser.
    Uppföljaren A grand don’t come for free sålde visserligen ännu bättre, men albumets fiktiva intrig signalerade ändå att Skinner inte längre levde i den värld han gjort sig känd för att skildra så väl, och när det tredje, självömkande albumet The hardest way to make an easy living släpptes, blev det uppenbart att det var länge sedan The Streets vistades på vare sig Birminghams eller Brixtons gator.
    I somras poppade dock plötsligt The escapist upp på Skinners MySpace-sida – ett soligt glädjepiller som strålade av den värme som gjorde debuten så minnesvärd, och sålunda sköt förväntningarna åter i höjden.
    The escapist avslutar det nya albumet. Inleder gör det nästintill lika upplyftande titel-/singelspåret, men däremellan lurar dessvärre nio sömnpiller, somliga mediokra, somliga direkt olyssningsbara. Ja, Everything is borrowed är helt enkelt ett bak-och-fram-vänt segertecken för Skinner och två grovt förolämpande fingrar i fejan på alla dem som efter att ha hört de två ovan nämnda låtarna börjat hoppas.
    Everything is borrowed skiljer sig i flera avseenden från föregångarna, men den avgörande skillnaden, den som gör albumet till Skinners sämsta hittills, är Skinner själv, för aldrig någonsin tidigare har han låtit så här oengagerat putslustig. Visserligen handlar texterna inte längre om vare sig planlöst luffarliv i Londons förorter eller lyxproblem i miljonvillan, utan om existentiella och globala frågor, men det förklarar ju ändå inte varför Skinner liksom snubblar fram varenda stavelse, varför texterna är lika fyndiga som ett glöggmosigt julklappsrim, eller varför dessa framförs med en finess som för tankarna till ett generande studentspex.
    Everything is borrowed är kort och gott ett nästintill poänglöst album. Skinners brister som sångare och MC har tidigare ursäktats av hans sinne för melodi och hans finurliga berättarglädje, men när han nu släpper ett album utan vare sig minnesvärda melodier eller meningsfulla texter, då återstår liksom… ingenting.