Efter all denna väntan så är den då äntligen här, återgången till Master of puppets. Och visst, på ett sätt är det en återgång, och på ett sätt inte alls. Oavsett vilket så har vi en kioskvältare, en riktig storsäljare i våra händer. Det är riff, riff, riff och solos och en massa wah-wah, precis som vi alla vill att det ska vara.
    Death magnetic öppnar stenhårt med That was just your life, en hård och tung låt med ett ganska punkigt riff och en James som sjunger precis som vi vill att det ska låta. Riktigt stark öppning som lovar mycket gott och kommer att vara en given livehit.
    Nästa höjdpunkt är All nightmare long, plattans musikaliskt bästa och hårdaste låt som är en åtta minuter lång mix av ...And justice, Ride the lightning och Slayer utan att för den skull nånsin nå upp i dessa höjder. Ett tuggande snabbt riff med drivande trummor och tillräckligt med bryggor och extrariff för att försörja en hel generation hårdrockare i ett par år.
    Rick Rubins knastertorra produktion hjälper också till att få Metallica att återigen låta arga och farliga, vilket hjälper. Men tyvärr, om musiken genomgående är en riktig höjdare så drar James Hetfield ner betyget en del. Hans texter är emellanåt riktigt dåliga och han har en tendens att sjunga alldeles för mycket och inte speciellt bra. Ibland sjunger han över bryggor och riff och allt han kommer åt där det hade räckt med vers och refräng. Dessutom wailar han när han inte ska och det är synd. Ett exempel som dras ner lite av den extremt klichémässiga texten är Broken, beat & scarred, en kanonlåt som har riktigt bra riff och duktigt driv i refrängen, kanske skivans starkaste.
    Den som däremot är i sitt livs form är Kirk Hammet som briljerar skivan igenom med riff, solon och allt han tar sig för. Man får verkligen intrycket av att Kirk släpper all frustration från att knappt ha spelat på St Anger. Sen kan man om man vill klaga på Lars Ulrich som trummis, men jag har alltid haft åsikten att hans slarv och brist på teknik varit en tillgång till ett annars ibland för tekniskt Metallica. Och samma sak gäller på den här skivan, Lars bidrar med ett ruggigt punkigt driv som aldrig blir för kliniskt eller tekniskt.
    Sen finns det ju tyvärr en sak till. Av outgrundlig anledning har Metallica spelat in The unforgiven III och desto mindre jag säger om den desto bättre. Tragisk, pinsam och rent dålig. Synd på en annars riktig bra platta.
    Death magnetic ska inte jämföras med deras tidigare mästerverk utan bedömas efter det killarna i Metallica är idag; rika, mätta medelålders rockare. Gör man det tror jag att vi fått den bästa skiva de kan göra.