Grattis Göteborg, det finns en ny mens- och migränkille i stan. Som redan från början sades tillhöra stadens antagonistiska, nuförtiden ikonoklastiska, gangbang som med egensinniga metoder byggt popkarriärer på att ljudsätta slitna klyschor (och som stundtals satsar onödigt mycket energi på att i offentligheten putsa på idéer om livshållning tills gränsen för övertydlighet är mer än passerad). Och kopplingen är inte alls konstig – släktskapet anas på flera punkter. Egensinnigheten exkluderad tyvärr.
    På debuten har Nordpolen med lite hjälp av – tadaa, vilka annars – TTA-killarna mixat mångskiftande popmelodier med oklanderliga technobeats och frammanat en sofistikerat svart ljudkuliss som är nästintill hypnotiserande i sin påstridighet. Men vad hjälper det när en spökigt uttryckslös stämma mässar texter om alienation banala på samma sätt som en A.P.C.-jacka på fel person?
    Att tillbringa en eftermiddag med På Nordpolen är som att nykär tillbringa en eftermiddag med en gammal bekant som berättar att hon legat på hispan eller blivit dumpad eller blivit av med jobbet: man vet att man borde bry sig, att man borde känna lite sympati. Men man varken vill eller kan känna något alls. Det enda man får är en gammal påminnelse om varför det borde vara förbjudet enligt lag att romantisera melankoli.