Det är en smula förvånande att detta är Hyvönens tredje album, då hon mer eller mindre känns som en okrönt popdrottning, den folkliga kvinnliga artist vi räknat med. Okej, Laleh var nära att ro hem allt, Anna Ternheim med, och Hello Saferide ligger rentav några steg före. Detta bara för att det faktiskt var ett tag sen vi hörde från vår Hyvönen. Men, faktumet att Hyvönen sedan sin debut lyckats leverera något så exotiskt som unik, intressant och genuin singer/songwriterpop kvarstår.
    Denna skiva är onekligen ett vänskapligt kliande på ryggen, en leende busschaufför eller en upphittad tjuga. Det är vardagslycka, ren, enkel och vacker. Silence is wild skimrar av underbara berättande texter som går under teman som hästar, skandinaviska blondiner som är ”fond of doing naughty things”, abortångest och allt däremellan. Skivan är fylld av känslor, men ändå gjord med självdistans och framförallt, en befriande självsäkerhet.
    En av årets bästa refränger hittar ni i London!, ett virrvarr av fascinerad hatkärlek och en körande Markus Krunegård. Det hela är mycket, mycket vackert.