Det här känns inte rätt. Mogwai är ett av mina absoluta favoritband och troligtvis det bästa livebandet som turnerar just nu, vilket gör det hela svårare. Men de skotska postrockarnas nya platta är inte det mästerverket vi väntat oss. Det är bara en riktigt bra Mogwai-skiva, en i raden.
    Problemet är att deras två senaste skivor Happy songs for happy people och 2006 års lysande Mr Beast var fruktansvärt bra skivor. The hawk is howling är bara mer av samma. Det finns ingen riktig utvecklig, inget steg framåt. Öppningen I’m Jim Morrison, I’m dead är en pianodriven vacker låt med alla Mogwai-detaljer intakta. Därpå följer en stökig och bastung Batcat, en av skivans absoluta höjdare. Efter det händer inte så mycket, lite vacker Mogwai-ambient, skottarnas första popdänga The sun smells too loud innan skivans absoluta höjdpunkt Scotlands shame, en suggestiv och väldigt hypnotisk åttaminutare som jag tror kommer att krossa på scen i höst.
    Så lite besviken är jag samtidigt som jag inser att ett Mogwai på rutin fortfarande är bättre än det mesta annat som släpps idag, men en Mogwai fear satan eller Ratts of the captol saknas. Till nästa album måste något nytt hända, och jag tror de vet om det.