Det finns mixskivor och det finns mixskivor. Det finns ett ord för två olika företeelser.
    Det finns mixskivor där artisten bakom skivspelarna liksom bryter ner olika låtar i mindre beståndsdelar – i gungande basgångar, trummande taktslag och melodier – och av delarna konstruerar denne sedan något helt nytt: ett unikt musikstycke med ett otvivelaktigt existensberättigande. Ett stycke konst, helt enkelt.
    Men det finns också mixskivor där artisten snarare strävar efter att skrapa ihop en samling grymma låtar och presentera på ett så snyggt vis som möjligt. Mixen kan mycket väl ha ett tema och en väl genomtänkt låtföljd, men i slutändan handlar det ändå mer om presentation än om komposition. Ett glorifierat blandband, helt enkelt.
    Den ena sortens mixskivor är inte mindre underhållande än den andra, men däremot tycker jag att den tidigare sorten tillför något till musiken, medan den senare inte gör det.
    The Raptures first ever mixskiva Tapes är ett exempel på den senare sortens mixskiva.
    Självklart är det inget som helst fel på de kreddkåta danspunkarnas smak, utan här rör det sig tvärtom om oantastliga val – Ghostface Killah smälts samman med The Bar-Kays och Thomas Bangalter till en sjukt funkig och dansant massa, som man med fördel kan pracka på värden när man känner för vara förfestens enerverande musiknazist.
    Kontentan är sålunda att The Raptures mixskiva är sprängfull med guldkorn. Och så länge man inte förväntar sig att helheten ska vara större än summan av delarna, kommer man inte att bli besviken.