Det finns tre band som aldrig får, aldrig vill och troligtvis inte kan, ändra sin stil. Motörhead, AC/DC och Ramones. Man vet alltid vad man får och hur det kommer att låta beror bara på om det är ett bra eller dåligt år. Alla tre hade det svårt på 90-talet, men medan Ramones la av så har de två andra ryckt upp sig rejält.
    AC/DC har inte släppt nånting på åtta år så förväntningarna är ganska höga och jag måste säga att de uppfyller dem. 15 låtar och en timme är dock lite för mycket för ett band med tre ackord och titlar som Rock’n roll train, She likes rock’n roll, Rock’n roll dream och Rocking all the way. Vad som skiljer Black ice från de senaste 20 åren är att de har accepterat sin ålder och det faktum att de är just ett rock’n’roll-band och inte ett hårdrocksband. Det är lite lugnare, lite gungigare och mycket bluesigare. Troligtvis det bästa AC/DC gjort på oerhört länge, kanske på grund av att det tagit sån tid att de kunnat slipa på sina tre ackord och sin grymt tajta rytmsektion. Dessutom är det utan tvekan det snyggaste omslag de nånsin haft, synd att det är mp3-tider då det hade varit grymt snyggt som LP.