I CD-häftet från The (International) Noise Conspiracys första fullängdare Survival sickness finns fantasifulla tips hur man kan protestera mot de rådande samhällsnormerna. Till exempel kan man skriva ”det här kommer att bli din död” på alla sedlar som passerar ens fickor. Eller spela fotboll med tre mål och ingen domare. Eller gå på konstmuseum och placera ut sina egna verk här och där. På spelningar delade bandet ut häften där de bland annat analyserade bilder på Turbonegros sångare Hank von Helvete ur ett genusperspektiv.
    I andra skivan A new morning, changing weathers konvolut tipsade de om fortsatt läsning om man blev intresserad av ämnena som låtarna tog upp. I Smash it up-videon flashade porträtt på gamla socialister och deras citat förbi. Jag gillade allt det där. Allt levererades till ett supersvängigt soundtrack framfört av ett band som hade de snyggaste dansmoves du sett.
    Till skivan som följde, Armed love, tappades i mina öron en del av den väldigt egna och kompromisslösa charmen. Men nu när bandet återvänder med The cross of my calling faller jag för Inge, Lars, Ludwig och Dennis igen. Det är på ett sätt slickare och mer retro än någonsin, kanske på grund av de 60-talsdoftande och smått psykedeliska orgelslingorna, men kraftfullt så det räcker och blir över. Redan när första låten, The assassination of myself, där Dennis Lyxzén gör upp med sin mansroll, drar igång känns det som bandet har lyckats återuppfinna sig själva. Och den sköna känslan håller i sig.
    Bandet lyckas till och med att göra titel­spåret på drygt åtta minuter till en av höjdpunkterna på skivan. Det bygger på ett sånt groove att jag inte vill att det ska ta slut. Allt på skivan är inte lika bra men delarna summeras upp till ett så självklart politiskt och skönt album som jag ofta vill återkomma till. Namnet på tredje låten Arm yourself säger allt, den här skivan är ett lämpligt vapen.