Jag blev lite besviken på Anna Ternheims andra album, Separation road. Det hade inte mycket kvar av det jordnära som gjorde debuten till stor och god.
    Därför känns det riktigt bra att lyssna till Leaving on a mayday. Det avskalade, nakna, naturnära uttrycket är till viss del tillbaka, men i en betydligt tyngre och mörkare ton med stråkar, cymbaler, monoton klaviatur och tunga, suckande, återhållna trummor. Det sköra finns till viss del kvar, även om det får en fond av dramatiskt tungsinne. Från att ha varit skogstjärnsmystik låter hon nu storslaget, nästan bombastiskt, älvalikt. Jag vet inte om det nödvändigtvis måste vara en paradox, men det är i alla fall en som på ett märkligt sätt känns självklar och naturlig. Let it rain rullar på som en domedagsvisa på daggvåt äng, obönhörlig i sin bräckliga styrka; tung, vacker, intensiv, pådriven av spänningen mellan det monotona och det dynamiska, ständigt i rörelse, om än inte nödvändigtvis framåt eller bakåt. Summer rain, precis som det låter, lika bittert, lika ljuvt, lika skört med akustisk gitarr och bas, precis så, precis så; pockande och fräscht, tunt och överväldigande. Avslutande Off the road och Black sunday afternoon på något sätt sammanfattar allt i sitt sätt att vara. Både det mörka och det sköra, båda sidorna av allt som gör albumets spänningar till det det är.
    Det finns något förtrollande över Leaving on a mayday. Ju mer man lyssnar, desto mer äktar man det man hör. Man ingår ett förhållande, på gott och ont, som en förhäxad förälskelse som man inte vet om den kommer att gå överstyr, om den kommer att äta en hel, om man överhuvudtaget kommer hel ur den. Det gör man inte. Man kommer inte ur den, man snärjs och förvrids och fördöms. Fördöms att aldrig lämna den. Och det känns som en välsignelse.