Amerikanska filmer skildrar ofta den stora besvikelse föräldrar kan känna när ett barn slösar bort sin uppenbara talang genom att göra något helt annat. Så känner jag ofta inför Mattias Hellberg. Som att jag vore en gruvligt besviken förälder som undrar varför han envisas med att göra psykedelisk rockmusik när han bevisat förmågan att skapa magi under sina musikaliska eskapader tillsammans med Martin Hederos och helt solokvist.
    Tillsammans med The White Moose har Hellberg knåpat ihop en skiva med rock’n’roll-driv och psykedeliska orgelutflykter sida vid sida. The Stooges möter The Doors möter Spencer Davis Group och resultatet blir, trots att det på papperet låter bra, tamt. Det är helt oförutsägbart, för all del, men ändå inte omtumlande på en fläck.
    Sensmoralen i de amerikanska filmerna brukar vara att låta barnen göra det de själva vill och acceptera deras val så de blir lyckliga. Jag accepterar Hellbergs val, men fortsätter rent själviskt tänka på min egen lycka istället. Out of the frying pan, into the woods gör mig inte lycklig alls.