Hon är outtröttlig, hon är envis, påstridig och verkar ha en outtömlig källa av låtar att komma tillbaka till och vittja. Jag har också tyckt att det genom åren mest verkar som att hon hämtar sina låtar och publicerar dem utan att egentligen tänka så mycket på hur de låter och egentligen anamma någon form av kvalitetsperspektiv. För av allt hon gjort kan man nästan se hela spektrat från geniala och fantastiska stycken till rent plågsamma låtförsök, något som troligen har en grund i det som också givit det fantastiska: hennes experimentella ådra.
    På Red letter year känns det dock som att hon fortsätter försöka styra upp allt bättre och bättre, som hon ändå gjort de senaste åren. Soundmässigt låter det mer sammanhållet, även om det kanske bara är splittrat på ett annat sätt. För det finns både de traditionellt episka gitarrsångerna och mer fläskig kvasisoul tillsammans med electronicainslag. Men det funkar, absolut. Och även om Ani DiFranco känns mer utslätad än oftast, vilket gör att hon inte riktigt, riktigt når upp till en fyra, så blir hon samtidigt som helhet lyssningsvärd. Och jag älskar det lite utflippade partyblåsandet i titellåtens repris.