Tom Jones verkar liksom katten ha nio liv och gör nu sin femtioelfte comeback i karriären. Den här gången har han gått tillbaka till rötterna och försökt göra ett 60-talsinspirerat retroalbum med inslag av dagens sound, och banne mig om inte den gamle sexsymbolen lyckas resa sig i elfte timmen igen.
    Med en av de mest karaktäristiska rösterna i den moderna rockhistorien så levererar han den ena catchy refrängen efter den andra och tankarna går till så skilda namn som Amy Winehouse, Edwin Starr och Elvis. En sak som skiljer detta album från Tom Jones övriga produktion är att han dessutom varit med och skrivit huvuddelen av materialet på 24 hours. Undantagen är Sugar daddy som är signerad Bono/The Edge och de ypperliga coverversionerna på Springsteens The hitter och Tommy James & The Shondells I’m alive. Jag är osäker på om det här är Toms bästa album någonsin, men det torde i alla fall vara den mest livfulla och jämna platta han släppt de senaste 30 åren. Han har coolheten, han har rösten, han har fingertoppskänslan och för en gångs skull även det riktigt starka låtmaterialet. En eloge också till Future Cut (Lily Allen, Kate Nash) för en skön produktion. Tom Jones sluter cirkeln och hittar det gröna gräset där hemma igen.